Haha okej, jag kanske är lite dryg nu. Men jag har typ skaffat en ny blogg. Fast om ni vill veta adressen får ni fråga. Tänker hålla den lite mer privat.
Men det har väl att göra med att jag vet hur det är att vakna upp och helt plötsligt är inget som förut. Så därför böjer jag ryggen och plockar upp allt skräp för kanske är det lättare att bara vara när du inte behöver känna dig så dammig. Men kanske gör det inte någon skillnad.
Du skulle behöva gå vid vägen och plocka smultron och bara njuta av att solen skiner.
Den här låten är så otroligt vacker. Sångerskan har en röst som inte verkar höra till denna jorden. När jag lyssnar på den här blir jag ledsen och glad på samma gång. That’s real art.
Erica (via thinspirederica)
(via millionthsmile)
Tell me, is your secret even worth keeping?
Liv Tyler at the NYC Premiere of The Hobbit: An Unexpected Journey, December 6th
(via fuckyeahlivtyler)
7/12-12
Kommer börja posta fler random bilder. Om ni undrar vad jag håller på med. Men mitt bloggande har ju alltid varit lite speciellt så whatever.
Två timmar senare: hej. Hörde ni om min galna dröm? Fy fan asså. Vill inte sova längre. Usch. Den var så verklig och jag trodde jag skulle dö.
Jag satt i vår Toyota, på väg hem från Nåntuna (antar att jag besökt Janna eller nåt, åh in my dreams. Eh ja.) Plötsligt såg jag ett grönt monster i vänstra sidospegeln. Så fort jag tittade på honom sköt han pilar på mig. Jag vet inte vad de här pilarna gjorde men jag ville inte bli skjuten i alla fall. Jag stirrar rakt fram, fortsätter köra, hoppas att jag kan ignorera honom.
Så är han där igen, i samma spegel, och han försvinner inte. Jag är rädd att han ska dyka upp i andra spegeln också så jag sätter upp en stor svart sak till höger om mig. Typ en kartongbit.
Jag vill hem så fort som möjligt. Då märker jag att jag inte kan styra bilen längre, utan det är han som styr. Han kör över hagarna vid Nåntuna, förstör några slags pappersstatyer, och är på väg mot den stora bilvägen. Jag vet att jag kommer dö. Ropar åt honom att sluta.
Vaknar verkligen badandes i mitt eget svett, som man brukar säga. Hörde mig själv säga “sluta!” också. Creepy. Det är såna mardrömmar som gör mig rädd för att somna om.
Och innan dess drömde jag förresten att min faster var en zombie, och det enda sättet för Rebecka att överleva var att låta Kerstin ta tre tuggor av henne.
Är glad att jag är vaken. Här har jag, faktiskt, lite mer kontroll.
6/12-12
Nån dag ska jag lära mig hur man sover normalt. Men det verkar inte vara än.
Det är jobbigt. Jag blir trött på morgonen. Fast det jobbigaste är nog att jag blir nervös på många olika sätt. Jag blir hungrig efter några timmar: jag gillar inte att äta på natten. Jag oroar mig över vad folk ska säga: jag tänker att de inte behandlar mig som vanligt för att de tror att jag är för trött. Jag tänker att jag aldrig kommer kunna sova normalt: oron blir självuppfyllande.
Det har varit tal om att ta sömntabletter. Jag ska ta upp det med läkaren på måndag. Det vore naaajs att få sova utan att vakna och att somna rätt snabbt.
Men innerst inne kanske jag vet varför jag inte sover så bra. Så jag är inte så orolig egentligen. Det kommer det kommer. Snart kommer jag vara back in business.
